Jakten på den perfekta garderoben

Den är av silkeslen egyptisk bomull som odlats på fälten längs Nilens stränder. Den är kritvit, lite för stor och klassiskt skuren. Den är det närmaste jag har kommit den fulländade vita skjortan. Jag köpte den precis (den kostade skjortan) och nu hänger den där på sin galge som en trofé, det senaste bytet i ett större projekt – jakten på den perfekta garderoben.

Den perfekta garderoben är, till skillnad från min nuvarande, välorganiserad och funktionell. Allting matchar. Inga fler jag-har-inget-att-ha-på-mig-morgnar. Om jag blundar hårt och tänker bort allt skräp i min samling, sentimentala högar med sådant som ”kan vara bra att ha”, kan jag nästan se den framför mig. Jag vet att jag inte är ensam om att ha sådana här fantasier. De flesta jag känner trånar efter en mer uppstyrd klädsamling.

Den perfekta garderoben behöver inte vara stor. Målet är snarare att den ska vara så liten och välkomponerad som möjligt. ”Den måste få plats i en resväska”, säger min vän Erika. ”Man ska kunna packa ihop den och dra.”

Den är som modets svar på The Tiny House Movement – trenden som just nu sveper över USA. Allt fler amerikaner väljer bort stora hus med dyra lån och bosätter sig i något som till storleken påminner om en kolonistuga eller friggebod, men som på insidan är fullt utrustat med smarta lösningar ungefär som Musses husvagn i Kalle Ankas julafton. En del har till och med hjul.

Tiny House-rörelsen fick ett stort uppsving efter finanskrisen. Det handlar dock inte bara om att människor behöver spara pengar, bakom boomen finns också ideologiska motiv. Filosofin är att mindre utrymme och mindre materialism ger mer frihet. Vissa pyttehusanhängare citerar Henry David Thoreau, ibland kallad rörelsens farfar, som i Walden skildrade hur kan drog till skogs för att leva ett sannare liv: ”Do not trouble yourself much to get new things, whether clothes or friends. Things do not change, we change. Sell your clothes and keep your thoughts.”

Det låter kanske inte så modebejakande. Men liknande tankar förekommer just nu även i modevärlden, där diskussionen om hållbarhet och klimatsmarta kläder växer sig allt starkare, och där minimalismen varit en dominerande trend under några år. Det är förmodligen ingen slump att flera märken i höst lanserar små, väl sammansatta basgarderober, tänkta att hålla många säsonger.

En bild som brukar dyka upp som referens när det handlar om tidlös stil är Robert Mapplethorpes porträtt av Patti Smith på albumomslaget till Horses från 1975, där hon står bakåtlutad i vit skjorta med avklippta manschetter och en svart kavaj slängd över axeln. I biografin Just Kids berättar Smith att de egentligen inte hade någon idé till bilden, men hon hade i alla fall lovat att ha på sig en ren skjorta. Så hon gick till Frälsningsarmén och köpte en hög med gamla vita herrskjortor. En av dem passade. Att det där fotot blivit ikoniskt i modekretsar beror också på att Patti Smith under åren haft en sådan konsekvent stil. Mapplethorpe, som hon under sextio- och sjuttiotalet delade säng och garderob med, odödliggjorde hennes androgyna look. Själv har Smith sagt att hon sett likadan ut sedan hon var elva. Det är bara prislappen på plaggen som har förändrats under åren. Från Frälsis till Demeulemeester.

Jag tänker på Patti Smith när jag beundrar min nya vita skjorta. Den är verkligen perfekt. Tidlös. Det kommer vara världens bästa vita skjorta. Ända tills jag hittar en som är ännu mer perfekt.

Krönika publicerad i Di Weekend 10 oktober 2014