Så har mode dödat oss genom tiderna

En novemberkväll 1871 befann sig Oscar Wildes halvsystrar Mary och Emily på Halloweenbal i grevskapet Monaghan, Irland. Mot festens slut bjöd värden upp Mary till en sista vals och när paret svischade förbi en öppen spis i salen fattade hennes krinolin plötsligt eld. Systern försökte desperat rädda henne men tog då fyr, hon med. Värden kastade sin rock över deras klänningar för att kväva lågorna, han rullade de ­brinnande systrarna i snö, men förgäves. Båda dog.

Brinnande krinoliner var ett verkligt problem i mitten av 1800-talet, skriver den kanadensiska modehistorikern Alison Matthews David i nya boken Fashion Victims – en makaber exposé över mode som dödat genom tiderna. Stora marängklänningar och levande ljus var en livsfarlig kombo. Stålställningen som alla lager av lättantändligt tyg vilade på försåg dessutom elden med syre och fick den att spridas snabbare. ”Alla salonger bör förses med brandstegar, på vilka damer som fattat eld kan räddas”, föreslog en brittisk herrtidning. En annan jämförde krinoliner med dynamit.

Under samma era drabbades tusentals hattmakare, huvudsakligen män, av mystiska neurologiska symptom och för ­tidig död. Först senare ­kunde ­man koppla ihop ­deras skakande händer och förändrade psyken med kvicksilvret som användes för att behandla filten i de höga svarta hattar som de flesta män vid den tiden bar.

Modets offer är många. Dansösen Isadora Duncan som kvävdes när hennes långa scarf trasslade in sig i sportbilens hjul. Bil­olyckor orsakade av platåskor. Plagg färgade med arsenik. Alison Matthews David berättar om hur kläder dödat och ­skadat både bärare och tillverkare, främst i den tidiga oreglerade modeindustrin. Hon skriver också om omgivningens ofta tvetydiga inställning till dessa offer – i alla fall till bärarna, de som själva kan tyckas ha orsakat sitt öde.

Nyligen spreds nyheten att fler människor i år har dött i selfieolyckor än av hajattacker. Tidningar radade upp hemska historier om turister som trillat över stup med selfiepinnar i händerna. Jämförelsen med ­hajar är förstås märkligt godtycklig, och den outtalade sensmoralen är ungefär att fåfänga är farligt. Om du är så exhibitionistisk och dum att du försöker ta en bild av dig själv framför en avgrund, så, ja … Samma slags skyll-dig-själv-retorik har funnits kring många av exemplen i Alison Matthews Davids bok, delvis färgad av den kristna moral som ­förknippade extravagant mode med synd och köttsliga lustar. I en ­satirbild från 1700-talet försöker människor släcka en kvinnas höga vitpudrade peruk som fattat eld på ett kafé i Paris medan texten ­undrar: ”Varför hälla vatten? I det här äventyret skulle jag låta den ­idiotiska frisyren brinna upp.”

På samma sätt föraktades plagg som omformade den kropp som Gud gett människan. Till exempel kjolar breda som en hel trottoar. Det kryllade av förebråelser kring faran med krinoliner. Att kvinnor ändå, trots riskerna, bar de voluminösa plaggen kan bero på att det också fanns fördelar med dem. Som Matthews David skriver var de bland annat praktiska för att dölja graviditeter och hjälpte till att hålla tafsande män på avstånd.

Jämför man med andra risker bleknar kläders ­farlighet snabbt. Ändå är det speciellt obehagligt att läsa om när mode orsakat död. Kläder ska ju skydda oss, göra oss snyggare. Inte ­förvandla oss till den typ av välekiperat dansande skelett som pryder bokomslaget till Fashion Victims.

Krönika publicerad i Di Weekend 23 oktober 2015