Den nya mänässansen

Nu i sommar anordnas för första gången en separat herrmodevecka i New York. Tidigare har herrvisningarna klämts in under, och hamnat i skuggan av, damveckan. Men nu följer amerikanerna i Paris, Milanos och Londons fotspår. Anledningen är enligt organisatören att herr­modet är mer kreativt än någonsin. Det är också mer lukrativt än någonsin.

Försäljningen av herrmode har ökat i snabbare takt än dammodet under flera år. Storbritannien chockades för något år ­sedan av en rapport som visade att brittiska män lägger mer pengar på skor än sina landsmaninnor. Den totala världsmarknaden för dam­mode är visser­ligen fortfarande mycket större, men tendensen är tillräckligt intressant för att en analysfirma ska kalla den för ”the global menaissance”.

Den här mänässansen sker 20 år efter det att den brittiske journa­listen Mark Simpson först myntade termen metrosexuell. Den metrosexuelle mannen beskrevs som en ung singel i storstaden med pengar att spendera och en passionerad kärlek till sig själv. David Beckham, med diamanter i öronen och lackade naglar, blev omslagspojke för den nya manstypen som fick sin storhetstid i början av nollnolltalet.

Han utveck­lades senare till nya arter – som the retro­sexual, inte att förväxla med the lumbersexual. De var precis lika fåfänga som sin föregångare även om deras estetiska preferenser var raka motsatsen till den metrosexuelle mannens slätrakade, lätt feminina look. Retron och lumbern dyrkade en klassiskt manlig stil, välklädd och väl­groomad. Sedan kom the spornosexual som var besatt av att trimma sin egen kropp, även han upptäckt av Mark Simpson. Och i Japan började man i slutet av nollnolltalet tala om the ­herbivore, ”gräsätaren” – mer intresserad av hårvax än av att bilda ­familj (så till den grad att ­japanska myndigheter oroar sig för befolk­ningstillväxten). Filosofen ­Masahiro Morioka har beskrivit dessa män som ”de snälla killarna i en ny generation som inte ­aggressivt jagar kött, utan föredrar att äta gräs sida vid sida med det motsatta könet”.

Det senaste försöket att sätta etikett på maskulin konsumtionskultur är antagligen the yummy, Young Urban Male, som banken HSBC lanserade i fjol. I rapporten Rise of the yummy skrev författarna att det är först nu, två decennier efter den metrosexuelle mannens födelse, som mäns fåfänga faktiskt yttrar sig i förhöjd lyxkonsumtion. Den metro­sexuella livsstilen har blivit mainstream och en kommersiell verklighet.

Detta tycks dock inte stoppa flödet av nya artbeskrivningar. Tanken på en man som bryr sig om hur han ser ut är tydligen fortfarande så främmande att han måste förses med en benämning. 200 år efter ­dandyn kallas en man med intresse för yta och stil för en… yummy?

Mark Simpson menar att den ytliga medie­rapporteringen kring manlig fåfänga faktiskt har missat att en verklig revolution skett under de senaste decennierna. Det handlar inte bara om ”ansiktsbehandlingar och manbags, guyliner och flipflops” skriver han, utan om en vidare syn på manlighet. Där män får vara män, som de vill, om de vill.

Herrmodet befinner sig i en kreativ glansperiod. Män shoppar som aldrig förr. Växer marknaden ytterligare kanske också trendspaningspoeterna slutar hitta på löjliga namn för män som gillar mode.

Krönika publicerad i Di Weekend 5 juni 2015