Space age-mode i den andra rymdåldern

Våren 1964, två år efter att John F Kennedy hållit sitt legendariska tal om att skicka människor till månen, släppte den franske modeskaparen André Courrèges en kollektion som inte liknade något som tidigare visats på jorden. Modellerna bar solglasögon i plast med smala springor för ögonen, kjolar som slutade ovanför knät och platta gogostövlar med fyrkantig tå. Det var geometriskt och avskalat, i silver och vitt. Space age-modet hade landat. På samma sätt som arkitektur, film och andra konstarter upplevde en kreativ boom triggad av rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet, fick också modet ny energi i mitten av sextiotalet. Pierre Cardin designade chica astronauthjälmar och plagg i pvc. Paco Rabanne slog igenom med en kollektion som han kallade 12 unwearable dresses in contemporary materials.

Nästan femtio år senare är utmaningen i stället att skicka människor till Mars. Många hävdar på allvar att det är både genomförbart och nödvändigt för mänsklighetens fortlevnad att börja kolonisera den röda planeten. Och att det kommer att ske snart. Förutom ett antal ­supermakter drivs det som kallats den andra rymdkapplöpningen på även av privata aktörer. Nasa siktar på att skicka astronauter till Mars någon gång på 2030-talet. Teslagrundaren Elon Musk tror att hans SpaceX kan göra det redan om tio, tolv år.

Mars One, ett nederländskt projekt, planerar att ha etablerat en mänsklig koloni på Mars inom ett par decennier. De första nybyggarna ska lämna jorden 2026. Resan tar runt sju månader, lite beroende på hur planeterna står när man åker. Trots att de bara får en enkelbiljett har fler än 200 000 personer från hela världen ansökt om att få vara med. Nu har kandidaterna sållats ned till hundra.

Under Stockholms modevecka i augusti satt fyra av dem på front row när Björn Borg förvandlade en öde plätt under Västerbron till ett röddammigt marslandskap och visade en specialdesignad vår/sommar-kollektion, gjord tillsammans med stylisten Naomi Itkes, som en hyllning till rymdresenärerna.

Annars har förberedelserna inför expansionen i universum ännu inte gett något större avtryck på modet, eller kulturen i stort. Visser­ligen har rymdteman setts i en del modevisningar och i höst har ­Ridley Scotts The Martian biopremiär, om en stackars astronaut som blir lämnad kvar allena på Mars. Men det går inte alls att jämföra med space age-eran när fantasierna om rymden födde en helt ny estetik.

Kanske beror det på att rymdreferenser i dag känns nostalgiska, inte futuristiska. Kosmisk design förknippas med dåtidens framtidstro, inte nutidens.

Redan när Neil Armstrong tog sina steg på månen i juli 1969 hade den utomjordiska looken börjat bli passé (en månad senare var det dags för Woodstock). Courrèges och Cardins kroppsnära rymdmode var förstås också ganska långt ifrån vad Neil Armstrong och Buzz ­Aldrin faktiskt hade på sig. Samtidigt tycks space age-designerna ha varit något på spåren.

Dagens Nasa-dräkter ser fortfarande ut som Michelingubbar och ­väger runt 140 kilo. Men MIT-professorn Dava Newman har i åratal jobbat på att ta fram en dräkt som går att röra sig mer obehindrat i, ­vilket behövs om man ska utforska en planet som Mars. Prototypen är en slimmad högteknologisk kroppsstrumpa, med eko från Courrèges och Cardins visioner. ­Silvervit, med ett tryckskapande rödsvart mönster av trådar som slingrar sig över kroppen. På fötterna sitter ett par intelligenta gogostövlar. De första marsianerna lär se fantastiska ut.

Krönika publicerad i Di Weekend 18 september 2015