Kan man skapa en syntetisk supermodell?

Hon är inte bara mer välartad och produktiv än en människa. Hon är dessutom snyggare. Anita i dramaserien Humans har smaragdgröna ögon, blanksvart hår och hy slät som marsipan. Hon är en ”synthetic”, en människolik robot som producerats för att assistera sina mer oberäkneliga förlagor. En av de senare konstaterar uppgivet i serien att han börjar få svårt att tävla med de syntetiska versionerna av mänskligheten: ”Jag är en analog man i en digital tidsålder. Jag är överflödig.”

Han är nog inte den enda som tänker sådana tankar. New York ­Times skriver i sommar om hur film och tv men också modet på senare tid har invaderats av förföriska androider, som får symbolisera vår förtjusning och skräck inför utvecklingen av allt mer avancerad artificiell intelligens.

Modellerna och skådespelarna som gestaltar dem är i alla fall riktiga människor, tänker jag. Än så länge.

Jag minns hur förbryllad jag först blev när jag läste den rapport om framtidens arbetsmarknad som Stiftelsen för strategisk forskning gav ut i fjol. Studien med titeln Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige slog fast just det, att hälften av dagens svenska jobb väntas försvinna inom två decennier på grund av datorisering och robotisering. Och den yrkeskategori som med störst sannolikhet (98 procent) skulle utmanövreras av datorer var – fotomodeller. ­Någon förklaring till hur eller varför gavs inte. Alla olika yrken hade testats mot ett antal kriterier, precis som i rapportens förlaga från Oxford. Om jobben krävde talanger som datorer tros ha svårt att utveckla även i framtiden – som fingerfärdighet, övertalningsförmåga och kreativitet – minskade risken för automatisering. Här ­ingick även att utföra arbete i hopträngda utrymmen och ”märkliga positioner” (där borde modeller fått vissa ­poäng).

Det kändes som en underlig profetia. Exakt hur ­skulle fotomodeller automatiseras bort? Skulle robotar börja dyka upp på modeplåtningar? Skulle de ersättas av digitala skönheter, utan någon mänsklig förlaga? Det senare snarare.

Delvis händer det redan. Svenska Looklet säljer till exempel en tjänst som gör att modeföretag kan skapa bilder till näthandel utan att behöva fota plagg på modeller. Kläderna stylas på en docka och sedan monteras allt ihop i dator – där man kan välja mellan en mängd ansikten, kroppar, hudfärger och poser – så att resultatet ser ut som om bilden tagits i studio. Ungefär på samma sätt som Ikea inte längre bygger upp och fotar majoriteten av miljöerna i sin katalog, utan sätter ihop dem digitalt.

Fast ansiktena och kropparna i bilderna är ju fortfarande mänskliga. Så helt bortrationaliserade är de inte. Även om modeller inte skulle ­behöva kliva ur sängen alls, utan man bara säljer rätten att använda hans eller hennes utseende, krävs ändå viss mänsklig inblandning. Men vad händer om man drar profetian till sin spets – skulle det gå att skapa en digital motsvarighet till Cara Delevingne eller Joan Smalls helt från scratch, en syntetisk supermodell med miljontals Instagramföljare?

Risken är nog hög för ett dyk rakt ned i det som brukar kallas ”the uncanny valley”. Ju mer människolika robotar och datoranimerade ­figurer blir desto mer gillar vi dem. Men bara till en viss gräns. Sedan förvandlas empatin till skräck. Av någon anledning är nästan mänskliga varelser extremt obehagliga för människor. Det spelar ingen roll om de är utomjordiskt vackra, det kryper i hela kroppen när man ser dem.

Krönika publicerad i Di Weekend 21 augusti 2015