Lyxindustrin och den försvinnande medelklassen

Efter ett sabbatsår med flugfiske och travar av böcker kom den sydafrikanske miljardären Johann Rupert i höstas tillbaka till jobbet som ordförande för Richemont – lyxkonglomeratet som äger märken som Cartier, Chloé och Azzedine Alaïa. Han har blivit känd som Rupert the Bear (alltså finanslingo för pessimist, även namnet på en brittisk tecknad nalle) på grund av sin dystra inställning till marknaden. Året borta gjorde ­honom inte direkt mer hoppfull. När Johann Rupert häromveckan ­talade på en konferens i Monte Carlo var han minst sagt bekymrad. Vad händer när den tekniska utvecklingen massakrerar arbetsmark­naden som den ser ut i dag? Hur ska de växande inkomstklyftorna hanteras?

Lyxindustrin har överlevt krig och depressioner, konstaterade ­Rupert. Men i den andra maskinåldern ställs den inför nya prövningar. En ofta citerad uppskattning är att runt 50 procent av dagens jobb har automatiserats bort inom tjugo år. ”Det är inte science fiction, mina vänner”, sa Rupert. ”Det håller på att hända.” Artificiell intelligens och robotisering kommer att skapa ett ekonomiskt överflöd – för ett väldigt litet ­fåtal. ”De är våra kunder. Men det är orättvist och det är inte hållbart.” Dessutom, ­anser han, kommer de att bli måltavlor, de kommer att avskys, föraktas. Ingen kommer att vilja skylta med sin rikedom. ”Vi håller på att förstöra medelklassen. Det kommer att påverka oss.”

Samtidigt i den amerikanska valrörelsen försöker presidentkandi­daterna och deras strateger hitta nya sätt att tilltala den stora massan som visserligen är medelinkomsttagare men inte längre har råd med ett medelklassliv. Hillary Clinton talar i stället om ”everyday Americans”. Hennes motståndare använder uttryck som ”hårt arbetande skatte­betalare”. New York Times skriver om hur ­begreppet medelklass, länge synonymt med den amerikanska drömmen, nu väcker känslor av ”oro, en ­osäker framtid och en livsstil som är alltmer otillgänglig”. Ordet används närmast nostalgiskt. ”Vi ­måste få medelklass att betyda ­något igen”, lyder ett av Hillary Clintons mantran.

Det är symboliskt att varuhuskedjan Sears håller på att förfalla. ­Sears, från början ett postorderföretag grundat 1886, blev efter andra världskriget ett nav i den amerikanska konsumtionskulturen. På 1970-talet handlade tre av fyra amerikaner på Sears. Försäljningen stod för 1 procent av BNP. Det var här vanliga familjer shoppade utomhusgrillar och leksaker, nylonstrumpor och polyesterskjortor. Det sägs att det bara fanns två böcker man hittade i de flesta amerikanska hem – Bibeln och Sears postorderkatalog.

De senaste åren har kedjan i stället tvingats stänga hundratals varuhus. Även om det säkert finns ytterligare en mängd anledningar till att det går utför, fungerar Sears förfall som illustration av den bort­tynande amerikanska medelklassen.

I början av 1970-talet byggdes högkvarteret Sears Tower i Chicago. Länge var det världens högsta byggnad. I fjol reade Sears flaggskepps­varuhus på State Street, några kvarter från skyskrapan, ut sina sista varor, nedsatta med 75 procent. Mannen som stod utanför med ett plakat hängande över bröstet för att locka dit människor beskrev för en tidning hur de prismedvetna kunder som lett till Sears död nu ­flockades kring reabackarna likt gamar, pickande på liket.

Utvecklingen håller Johann Rupert, Rupert the Bear, vaken om nätterna. ”Vi har en enorm förändring av samhället framför oss”, säger han till kollegerna i Monte ­Carlo. ”Vänj er vid det. Och var förberedda. Tack.”

Krönika publicerad i Di Weekend 26 juni 2015