Ambitiös, välklädd och hemlös

Mark Reay har silversprängt hår i böljande vågor och ett ansikte som åldrats likt årgångsvin. Skjortan ­smiter åt över den forna modellkroppen när han fotograferar unga vackra kvinnor bakom scenen under New Yorks modevecka. Han rör sig med sin kamera mellan modevisningar och konstgallerier och ser ut att leva det mest glamourösa, avundsvärda livet.

Efter midnatt åker han hemåt mot East Village. Han har sina ritualer. När han klivit in genom porten stannar han och lyssnar efter steg. Om han hör en granne på väg ned smiter han snabbt ut igen för att göra ett nytt försök någon minut senare. Vad ingen av de andra hyresgästerna känner till är att han de senaste tre åren har bott på deras tak.

”Här är mitt vardagsrum”, säger Mark Reay en kväll när han kliver ut på terrassen. Manhattans skyline ser magisk ut härifrån. Empire state building glittrar i grönt och blått. Mindre fashionabel är hans sovplats – en presenning, en sovsäck, en dunk fylld med gårdagens toalett­besök som han inte hunnit tömma. Mark Reay gör korstecknet och lägger sig för att sova.

Den österrikiske regissören Thomas Wirthensohn följde Mark Reay under två år. ­Dokumentären Homme Less (visades nyligen på svenska Peace & Love Film Festival) skildrar hur den före detta modellen och skådespelaren på de mest intrikata sätt pusslar ihop sin tillvaro. Han arbetar som streetstylefotograf åt olika tidningar, ­fotar backstage under modeveckorna två gånger om året, gör inhopp som statist i Hollywoodproduktioner och reklamfilmer. Han extraknäcker till och med som jultomte. Men när sjukförsäkring, mat och mobil är ­betalda finns inte en dollar kvar till hyra.

Samtidigt gör Marks utseende att ingen skulle ta honom för hemlös. Han lever på ruinens brant men ser ut som en miljon dollar.

På gymmet tränar han, duschar och rakar sig. Han ­tvättar sina skjortor i handfatet, torkar dem på hand­torken och stryker dem sedan pedantiskt. I några skåp finns allt han äger. Insidan av skåpsdörrarna pryds av urrivna sidor från modetidningar med bilder av lättklädda tjejer. Här ligger också hans egen gamla modellbok, inplastade svartvita bilder av honom från 1980-talet ur tidningar som Vogue.

Wirthensohns film går att se genom en mängd olika filter. Som en historia om den försvinnande medelklassen, om ihåligheten i den amerikanska drömmen, om den krassa ekonomiska verkligheten för människor med ”fria yrken”, och mer specifikt om svårigheten att ­åldras i en ungdomsdyrkande modevärld. Liksom Mark Reay är ­Thomas Wirthensohn själv före detta modell. Den polerade ytan i ­modevärlden gör kontrasten mot Mark Reays hemlöshet extra påtaglig i filmen. I stället för att försöka börja om på nytt någon annanstans väljer han att offra tak över huvudet för att kunna leva kvar i glamouren och den enda stad som inte gör honom uttråkad. Men när han åker tillbaka till New Jersey för att hälsa på sin gamla mamma skäms han. Han är 52 år gammal och livet blev inte som han tänkt sig.

Det mest skrämmande med filmen är kanske att ingenting egent­ligen tycks ha gått fel. Det var inget stort trauma eller någon drastisk förändring som försatte honom i den här situationen. Karriären bara ebbade ut. Pengarna började sina.

Mark Reay går längs Manhattans gator, förbi hemlösa som ber om pengar han skulle vilja ge dem om han kunde. Förbi mode­butiker och lågprisaffärer.

”För det mesta är jag lycklig”, säger han och suckar nästan ljudlöst. ”För det mesta.”

Krönika publicerad i Di Weekend 2 oktober 2015