Upp till bevis för Galliano

Det finns två släkten av modeskapare. De skygga som inte gör så mycket väsen av sig utan hellre låter designen tala, som Phoebe Philo på Céline och Rei Kawakubo på Comme des Garçons. Eller Martin Margiela – modets Greta Garbo – som styrde sitt modehus likt ett osynligt orakel.

Sedan har vi de flamboyanta exhibitionisterna. Excentrikerna. De som själva är lika mycket konstverk som kläderna de designar. Som John Galliano. Under sina år på Dior hyllades han som en av samtidens största modeskapare och kunde komma ut och tacka efter visningarna klädd som Napoleon.

John Galliano är ett typexempel på idén om den briljanta – och galna – konstnären. Hur klichéartad den bilden av kreativitet än är, tycks den vara inpräntad i vårt medvetande.

Det kom en psykologisk studie tidigare i år som undersökte just hur bedömningen av ett konstverk (i vid mening) påverkades av hur excentrisk kreatören uppfattades.

Några forskare vid bland annat Southamptons universitet visade målningar gjorda av den fiktive isländske konstnären Jón Stefánsson för en grupp försökspersoner. De fick även titta på fotografier av honom. Halva gruppen fick se en städad ung man, de övriga en orakad bohem. De sistnämnda fick samtidigt höra att han var en riktig excentriker. Sedan skulle försökspersonerna värdera hans konst – och de som fått bilden av Stefánsson som excentrisk tyckte också att han var en bättre konstnär.

Samma resultat fick forskarna när de lät människor tycka till om van Goghs målningar av solrosor. De som påmindes om att han skurit av sig örat såg fler nyanser i penseldragen.

Vi gillar uppenbarligen, medvetet eller omedvetet, våra galna konstnärer. Och i modevärlden har toleransen för avvikare alltid varit hög.

Trots det undrar jag om inte det excentriska designersläktet är på utdöende. Modeskapare representerar inte bara sig själva, de är ofta ansiktet utåt för gigantiska företag.

För John Galliano kraschade allt en dag för tre år sedan när han gravt berusad hävde ur sig antisemitiska kommentarer på en bar i Paris, fångades av en mobilkamera och fick sparken från Dior.

Efter år i kylan, med avböner och vändor på rehabiliteringshem, är han nu tillbaka, i nedtonad version. Rösterna som menade att han gjort bort sig för evigt blev färre och färre. Och när han i höstas utsågs till kreativ chef för Maison Martin Margiela var reaktionerna från modebranschen oftast uppmuntrande.

Men mest var alla chockade. Galliano på Margiela? En påfågel i anonymitetens högborg?

Martin Margiela, som lämnade sitt modehus för fem år sedan, framhöll alltid kollektivet. På högkvarteret i Paris går alla anställda klädda i identiska vita labbrockar som gör det omöjligt att skilja chefsdesignern från receptionisten.

Lika olika är deras estetik. Medan John Galliano hämtade inspiration från svunna tider och byggde sagovärldar, ägnade sig Martin Margiela åt att dekonstruera, skala av och tona ned.

Nu kommer de första rapporterna inifrån modehuset. John Galliano har setts gå runt i vit rock. Enligt Women’s Wear Daily har Martin Margiela gett efterträdaren sin välsignelse.

För en dryg vecka sedan delade Galliano ut pris på British fashion awards till amerikanska Vogues chefredaktör Anna Wintour, som alltid stöttat honom.

Vad man än tycker om John Galliano är förväntningarna enorma på hans första kollektion för Maison Martin Margiela, som presenteras under Paris couturevecka i januari. Då ska excentrikern bevisa om han är lika briljant i anonym labbrock.

Krönika publicerad i Di Weekend 19 december 2014