Delad garderob för look och samvete

Garderoben är proppfull av kläder men du har ingenting att ha på dig. Alla som känner igen sig räcker upp en hand. Vissa hävdar att en genomsnittlig kvinna använder så lite som en femtedel av plaggen i sin garderob regelbundet. Resten ligger där och samlar damm och skriker ”dålig investering!”

För några år sedan försökte jag och fem vänner göra något kreativt med våra felköp. Vi ordnade en klädbytarträff. Vi sågs hemma hos mig, alla hade just rensat i sina samlingar, spred ut varorna över vardagsrumsgolvet och började byta. Ett par solglasögon mot ett par pumps. Ett par hängiga Hopebyxor mot en bohemchic Burfittkimono.

Det här var innan sajter som Airbnb hade börjat bana väg för det som brukar kallas the sharing economy – idén att människor lånar och köper saker och tjänster av varandra snarare än från traditionella företag. Airbnb låter dig bo hemma hos en främling i stället för på hotell. Hos Lyft och, till viss del, konkurrenten Uber fungerar vanliga bilägare som taxichaufförer. Liknande upplägg finns inom allt från djurpassning (lämna vovven hos en annan hundägare när du reser bort) till biluthyrning (hyr bil av grannen i  stället för på Hertz) och ekonomi (låna pengar direkt av privatpersoner, inte hos banken).

Enligt Time Magazine existerar i dag minst 10 000 företag som bygger på sådana affärsmodeller. Tekniken gjorde deras tjänster möjliga. De senaste årens deppiga ekonomiska klimat har gjort dem populära.

De finns förstås också inom mode – tjänster som låter människor dela garderob med varandra.

Amerikanska Rent the Runway har kallats för ”modets Netflix” och hyr ut exklusiva plagg för speciella tillfällen. Det finns också en prenumerationsvariant där man mot en månadsavgift kan låna tre plagg eller accessoarer åt gången. När man tröttnar på dem byter man mot något annat. Brittiska Girl Meets Dress bygger på samma idé och beskriver sig som ”din nya bästis med en gigantisk designergarderob” – som du får låna precis vad du vill ur (om du betalar).

I Sverige finns Lånegarderoben som säger sig vilja vara som ett bibliotek, fyllt med kläder i stället för böcker. Och för ett par veckor sedan lanserade Filippa K konceptet Lease, där kunderna i stället för att köpa vissa finare plagg kan hyra dem några dagar, för en femtedel av priset.

Andra sajter, som Vinted och Poshmark, låter människor botanisera i varandras garderober. De fungerar som större och mer tekniskt sofistikerade versioner av vår lilla klädbytarträff hemma i vardagsrummet.

De som erbjuder tjänsterna framhåller ofta hur miljövänligt det är att konsumera mode på det här sättet. Plaggen lever vidare och används av flera. (Frågan är hur mycket av miljövinsten som äts upp av att kläderna konstant behöver tvättas och transporteras kors och tvärs. Rent the Runway är även USA:s största kemtvätt.) De ger också en smidig lösning på det moderna problemet att inte vilja synas på bild i samma outfit för många gånger.

Men det verkligt nya är förmodligen en ändrad mentalitet kring att äga saker. Ett återkommande mantra för sharing economy-rörelsen är att upplevelser går före ägande. Det intressanta är inte att ha ett plagg, utan känslan av att ha det på dig. Du betalar för tillgängligheten. För upplevelsen. Och kanske även för att slippa ha det hängande i garderoben.

Krönika publicerad i Di Weekend 13 mars 2015