Iris Apfel, Grey Gardens, couture och krimskrams

Att klä sig är ungefär som att spela improvisationsjazz, förklarar Iris Apfel i den nya dokumentären Iris av Albert Maysles. ”Jag har inga regler, för jag skulle bara bryta dem”, säger hon.

I stilikonens garderob – eller snarare samling, som upptar minst ett par rum i våningen på Park Avenue, Manhattan – hänger haute couture och krimskrams införskaffat under ett halvt sekel. Prada, Dior och Versace, exotiska fynd från resorna runt jordklotet, antika juveler och plastarmband för några dollar. ”Det handlar bara om magkänsla”, säger Iris Apfel.

Hennes estetiska intuition gjorde henne till modestjärna på ålderns höst. Hon var över 80 år gammal när The Metropolitan Museum i New York 2005 ställde ut en del av hennes plagg och accessoarer. Plötsligt hamnade hon, som ägnat sin karriär åt textil och inredning, i modets strålkastarljus. Vanity Fair härleder den senaste tidens uppsving för ”den seniora supermodellen” till Apfel. Medan Joan Didion och Joni Mitchell syns i kampanjer för Céline och Saint Laurent den här våren, frontar Iris Apfel väskmärket Kate Spade ihop med den 70 år yngre modellen Karlie Kloss.

Fotografen Bruce Weber har beskrivit henne som ”ett barn i en godisbutik”. När jag i vintras såg henne prata under Art Basel-veckan i Miami var det bara hennes krycka, vilande på stolens armstöd, som avslöjade att hon var några decennier äldre än de flesta närvarande. Hon bar en broderad skinnjacka med fransar och en ljusblå fjäderboa. Runt de tunna handlederna rasslade rader av tjocka turkosa armband. Apfel fick frågan hur det känns att vara modeikon. ”Oh, det är skoj. Att synas på magasinsomslag när man är 93. Hur många brudar i den här åldern får göra det?”

Albert Maysles filmade Iris Apfel under fyra år. Den legendariske regissören gick bort i mars, en dryg månad innan Iris fick biopremiär i USA. I recensionerna har dokumentären, inte helt förvånande, jämförts med ett av hans och brodern Davids stora mästerverk: Grey Gardens från 1975. Få filmer har haft ett sådant inflytande på modevärlden som brödernas porträtt av Big och Little Edie Beale, faster respektive kusin till Jackie Kennedy, och deras tillvaro bland katter och tvättbjörnar i ett fallfärdigt hus med vildvuxen trädgård i East Hampton. Little Edie, en gång en eftertraktad skönhet, virar olika former av turbaner runt sitt numera hårlösa huvud och delar med sig av stiltips: bär alltid byxor under en kort kjol, för då kan man ta av sig kjolen och använda den som cape.

Jämförelsen mellan de två filmernas huvudpersoner haltar dock ganska snabbt. Mor och dotter Beale levde ett isolerat och förvirrat liv. Iris Apfel har ett fullspäckat schema, knivskarpt intellekt och en karl – Carl – som hon firat diamantbröllop med (han fyller 100 år i filmen).

Men Apfels lek med kläder påminner en del om Little Edies. Båda dras de till det udda och inte helt perfekta. Sådant brukar älskas i modesammanhang. Samtidigt krävs mod för att bära upp stilen. New York Times noterar i sin filmrecension hur vissa personer tilltalar Iris Apfel på ett förmyndaraktigt sätt, så som folk bara gör med ”åldringar, barn, utlänningar” och frågar sig om det beror på hennes ålder eller utseende, eller kanske både och.

Inte för att det verkar beröra Iris Apfel. Hennes garderob framstår som ett kombinerat lycko- och anti-age-piller. ”Livet är kort, livet är grått, klä upp dig och gör dig själv och andra lyckliga”, säger hon i filmen. ”Lite färg kan återuppväcka de döda.”

Krönika publicerad i Di Weekend 22 maj 2015