Våra hjärnor älskar bra historier

När performancekonstnären Marina Abramovic känner sig bräcklig och nere har hon två knep: att äta babymat eller ta på sig kängorna hon bar för 26 år sedan när hon vandrade längs kinesiska muren.

Hon köpte skorna i en butik för alpinister. De var robusta med röda skosnören och tjocka sulor som först gjorde dem till en pina att gå i, men efter ett tag nästan smälte samman med fötterna.

Om hon tar på sig dem i dag sköljer en våg av minnen över henne, berättar Marina Abramovic i boken Worn stories. Det känns intimt, som att träffa en kär gammal vän. ”Ibland skäms folk över att prata om sådana här saker, men jag vet så många människor som aldrig skulle slänga sina gamla sketna T-shirtar eller tröjor som håller på att falla isär, eftersom de får sådan trygghet från de där plaggen.” Hon har burit kinesiska muren-kängorna under tre av sina performances. De har samma lugnande effekt på henne som att äta potatismos eller snäll finfördelad mat ur liten burk.

Journalisten Emily Spivack, redaktören bakom Worn stories, samlar på just den här typen av historier om plagg. En del av dem finns med i boken, andra på hennes sajt med samma namn. Hon är intresserad av alla de minnen och känslor som hänger ihop med kläder. Sådant som gör att de flesta människor har sönderfallande tröjor, urvuxna kostymer eller dammiga cocktailblåsor sparade på någon vind eller i någon källare – trots att vi inte har burit dem på evigheter – eftersom de inte går att kasta. Eller som gör att vi bär plagg om och om igen, för att de fungerar som snuttefiltar eller lyckopiller.

Personliga minnen knutna till ett plagg gör det mer värdefullt för dig. En trasig tischa, knappt funktionell som skurtrasa, kan vara ovärderlig eftersom du vet allt fantastiskt den har varit med om.

Men historier om plagg, eller om andra föremål, tycks höja värdet på objektet även för främlingar som inte har någon som helst tidigare relation till det. Det försökte två amerikanska skribenter visa för några år sedan. De köpte en massa billigt skräp på loppisar – som en porslinsåsna, en liten spargris, en snöglob från Utah – och lät olika författare skriva en kort fiktiv historia om varje föremål. Prylarna såldes sedan på Ebay tillsammans med sin berättelse. Hypotesen i deras ”kvasiantropologiska experiment”, som de själva kallade det, var att föremålens värde skulle öka när de kopplades ihop med en historia. Vilket var precis vad som hände. De såldes för ungefär 28 gånger inköpspriset.

Egentligen är det inte så konstigt. Våra hjärnor älskar bra historier. Berättelser är lätta att ta till sig och komma ihåg och skapar ett emotionellt band till det de handlar om. Det är ingen slump att storytelling är en metod inom marknadsföring.

Och just kläder är idealiska att berätta historier om eftersom de har burits av kroppar som levt sina liv i dem (vilket borde ge upphov till mer dramatiska anekdoter än en porslinsåsna). Få döda ting är lika laddade med känslor.

Det finns en del saker i min egen garderob som jag förmodligen aldrig kommer att kunna göra mig av med. Som den urtvättade Peace, love and pitbulls-T-tröjan i storlek XL jag köpte första gången jag såg Thåström live 1994. Eller den rödsvarta sidenklänningen från Saint Laurent som blev min på en vintageauktion. Jag satt på jobbet och budade på nätet. Så fort jag lade ett nytt bud var det en idiot som bjöd över mig. Irriterat höjde jag lite till. Det gjorde idioten med. Så där höll vi på tills jag – haha – till slut vann. Sedan kom jag hem, och det visade sig att jag var gift med den bedårande idioten.

Krönika publicerad i Di Weekend 23 januari 2015