Pasteller i symbios

Fjolårets färg var den mustigt rödbruna Marsala, 2014 symboliserades av en lila Radiant Orchid, året dessförinnan av smaragdgröna Emerald. Sedan millennieskiftet utser Pantone varje år en specifik nyans till årets färg. Tanken är att den, förutom att spegla spirande trender, ska ge ett slags känslomässig sammanfattning av världsläget.

I år har Pantone för första gången valt inte en färg utan två. De går under namnen Rose Quartz och Serenity men de flesta skulle nog kalla dem babyrosa och babyblått. De mjuka pastellerna ska, enligt färgföretaget, fungera som ett motgift mot samtidens stressade digitala tillvaro och utstråla fred och harmoni. En något vag och flummig motivering, som det brukar vara. Men sedan skriver Pantone att färgerna också plockar upp den androgyna och könsöverskridande tendens som varit så tydlig i modet det senaste året, som ”sammanfaller med sociala rörelser för jämlikhet mellan könen och flytande genustillhörighet”. Så politiskt har färgvalet inte varit sedan den virila True Red, en ”patriotisk nyans” som fick symbolisera året efter 11 september-dåden.

2015 var året då unisexmodefyllda pop-up-butiker poppade upp på kända varuhus, då tonårspojkar poserade i högklackat i stora annonskampanjer, då Miuccia Prada blandade dam- och herrkollektion i samma visning och delade ut ett manifest som deklarerade att ”genus handlar om kontext”, då Caitlyn (före detta Bruce) Jenner prydde omslaget av Vanity Fair och den första agenturen för transsexuella modeller slog upp sina portar, och då Guccis nya designer Alessandro Michele blev branschens älskling genom att klä alla sina modeller oavsett kön som romantiska bokmalar i knytblus. Könsöverskridandet i modevärlden kom i nästan lika många varianter som Facebooks lista över genusidentiteter.

Vilket Pantone alltså noterat. Och det finns förstås inget tydligare sätt att illustrera stereotypa könsroller än med ljusblått och rosa. Två färger som väldigt många småbarnsföräldrar har ett komplicerat förhållande till.

Hur blev egentligen rosa en flickfärg och ljusblått en pojkfärg? Det kan väl knappast vara så att småflickor rent biologiskt dras till rosa?

Några brittiska forskare i neurovetenskap kom för några år sedan fram till att jo, så kan det nog faktiskt vara, och lade fram teorin att kvinnor av evolutionära orsaker skulle föredra röda nyanser eftersom det en gång i historien var de som blockade bär medan männen jagade. (Men, blåbär då?)

Modehistorikern Jo Paoletti menar däremot att idén är nyare än så. Hon skriver i boken ”Pink and Blue” om hur den extrema uppdelningen i rosa som flickfärg och ljusblått som pojkfärg kom först i slutet av 1980-talet. Innan dess hände det att även små gossbebisar fick bära rosa. Hon citerar en artikel om babykläder från 1918 som föreslog att ”rosa, som är en starkare och mer bestämd färg passar bättre på en pojke, medan blått, som är mer fint och delikat, är sötare på en flicka”. Färganarki rådde i barnkammaren kring förra sekelskiftet. Och det vanligaste, i alla fall i borgerliga hem i väst, var att småbarn såg helt könsneutrala ut. Det vill säga hade långt hårsvall och små gulliga vita spetsklänningar, pojkar som flickor.

I Pantones tappning är det inte längre en kamp mellan de två kulörerna. De övergår i varandra lika sömlöst som färgerna i en regnbåge och smälter samman till en harmonisk pastellfärgad helhet.

Krönika publicerad i Di Weekend 29 januari 2016