Pixliga ansikten kan reclaima anonymiteten

Drömmen om storstaden brukade inkludera den frigörande känslan av total anonymitet. Att kunna gå ner till butiken på hörnet och köpa en påse chips klädd i mjukisbyxor och med oborstat hår när som helst på dygnet utan att någon har en aning om vem du är eller bryr sig det minsta om det. Att kunna återuppfinna sig själv, gång på gång, om man vill. Eller bara bli en liten obetydlig prick, bland alla andra obetydliga prickar, på väg till jobbet, i mataffären, på tunnelbanan.

Men det börjar bli svårt att vara osynlig, i synnerhet om du tänkt shoppa. Teknik för ansiktsigenkänning har blivit effektiv och används allt mer. För drygt ett år sedan kom en undersökning från övervakningsglada Storbritannien som visade att ungefär en tredjedel av de tillfrågade butikerna analyserade ansikten i sina bevakningskameror. Bland just modebutiker i rapporten var andelen 59 procent.

Tekniken används för att identifiera viktiga kunder, eller kända snattare, genom att jämföra ansikten filmade i realtid med lagrade bilder. Vissa system håller koll på demografin, om personerna som passerar kameran är män eller kvinnor, och ungefär i vilken ålder – vilket kan användas till exempel för riktad marknadsföring (tänk ”Minority Report”-liknande skärmar som börjar visa blöjreklam när en stressad småbarnspappa närmar sig). Eller reagerar på ansiktsuttryck – som kaffemaskinen från sydafrikanska Douwe Egberts som bryggde gratis java åt gäspande resenärer på en flygplats.

Amazon Go, Amazons nya kassa-lösa mataffärer som för tillfället testas i Seattle, där du bara går in och plockar det du vill ha och debiteras automatiskt, lär också behöva någon form av ansiktsigenkänning för att fungera.

En del tycker att sådan teknik är toppen, eftersom den gör shoppingupplevelsen smidigare och mer personlig. Andra tycker att den är läskig och integritetskränkande. En av dem är Adam Harvey.

Harvey, en konstnär baserad i Berlin och fokuserad på frågor om övervakning och privatliv, har tagit fram tyget HyperFace som ska lura algoritmer för ansiktsigenkänning. Det presenterades på Sundance-filmfestivalen nu i januari.

Prototypen ser ut som ett slarvigt kamouflagemönster med svarta och vita formationer av pixlar utspridda på en lila bakgrund. Tittar man noga skulle det kunna vara ett myller av extremt lågupplösta – bortom pixlig Minecraft-estetik – bilder av ansikten i olika storlekar. För en människa inte särskilt spännande. Men för en algoritm för ansiktsigenkänning: godis. Eller snarare sockerchock.

En människa som bär ett plagg av tyget gör ett sådant system förvirrat. Den stora mängden falska ansikten utspridda över kroppen gör att det verkliga ansiktet blir mindre relevant för programmet, och svårare att verifiera. Liksom ett traditionellt kamouflagemönster får dig, för det mänskliga ögat, att smälta samman med omgivningen – skog, öken – försvinner ditt verkliga ansikte, för datorns ögon, in i folkmyllret på tyget. De pixliga figurerna är också ett slags idealiska representationer av ett mänskligt ansikte, skapade för att ge maximalt utslag. ”Om en algoritm för ansiktsigenkänning förväntar sig ett ansikte, ge den vad den vill ha”, skriver Adam Harvey på sin sajt.

Han har tidigare testat andra sätt att gömma ansiktet för datorns ögon, med kreativa frisyrer och kubistiskt smink – hårtestar som täcker ögonen och mönster målade på kinderna. Det projektet hette CV Dazzle och var inspirerat av dazzle, ett kamouflagemönster som användes på krigsfartyg under första världskriget och som Picasso försökte ta åt sig äran för.

CV Dazzle kunde minska risken att bli fångad av ansiktsigenkänningsalgoritmer med upp till 69 procent. Harvey tror att HyperFace kommer vara mer effektivt.

Lite mer lättburet också. Om målet är att reclaima anonymiteten är modern krigsmålning kanske inte den bästa taktiken. Men en tröja fylld av pixliga ansikten kan lura både människor och datorer, få bäraren att smälta in och försvinna, som en obetydlig prick.

***

3 x modern kamouflage

Könsöverskridande skor
Brittiska företaget Hoxton Analytics säger sig värna om privatlivet och i stället för att hålla på med övervakning i ansiktshöjd analyserar de skor. De placerar sina kameror nära golvet i exempelvis en butik och systemet ska med 95 procents säkerhet kunna säga hur många människor som passerar i realtid. Men Hoxton Analytics kategoriserar också människor efter vilken typ av skor de har på sig. Små, högklackade – troligen kvinna. Stora, låga – troligen man. Om även skoanalys känns alltför integritetskränkande för dig, och du är man – bär pumps! Vägra bli en (korrekt) siffra i statistiken.

Värmeblockerande tröja
Konstnären Adam Harvey har i flera år designat urbant kamouflage. Förutom accessoarer som ska försvåra ansiktsigenkänning har han tagit fram OFF Pocket, en liten påse för mobiltelefonen som blockerar alla trådlösa signaler. Hans kollektion Stealth Wear från 2013 är plagg tillverkade i ett material som gör att den som bär dem inte syns för värmekameror som används för övervakning. Stealth Wear finns som huvtröja, ett slags burka eller en stor sjal som kan bäras likt en hijab. Allt går att köpa i hans konstprojekt/pop-up-butik Privacy Gift Shop (privacygiftshop.com).

Identitetslösa chinos
Kamouflage handlar om att smälta in i omgivningen. Normcore, en av de senaste årens underligaste trender, går ut på just det. Att klä sig så oerhört normalt och intetsägande som möjligt. Tråkiga färger, tråkiga märken, tråkiga plagg – beige chinos, någon gammal tröja, kanske en sportsko. Lurar antagligen inte datorögon (såvida inte hela systemet klappar ihop när det försöker hitta mönster i denna märkliga look), men bör funka på människor.

Krönika publicerad i Di Weekend 27 januari 2017