Surrealisten vid fronten

Det finns en bild av Lee Miller i Hitlers badkar. Hon sitter där naken, Vogues krigskorrespondent, i hans privata lägenhet på Prinzregentenplatz 16 i München och tvagar sin kropp med en tvättsvamp. Det var flera veckor sedan hon duschade senast. På golvet står hennes skitiga kängor, täckta av färsk lera från det just befriade koncentrationslägret Dachau. Smutsen breder ut sig över führerns vita badrumsmatta. Det är den 29 april 1945.

I sin dagbok skriver Lee Miller om den opersonliga våningen dekorerad med medioker konst som efter en kvarts städning kunde gjorts redo för ”vilken ny hyresgäst som helst som inte hade något emot lakan och silver märkta AH”. Nu var den kommandopost för det amerikanska regemente som hon den senaste tiden följt med sin kamera.

Lee Miller var en av få kvinnliga fotografer som fick ackreditering hos den amerikanska armén under andra världskriget. Hennes bilder publicerades i brittiska och amerikanska Vogue. Från att ha fotograferat ransoneringstidsmode förflyttades hon 1944 till fronten. Hon dokumenterade arbetet på fältsjukhusen i Normandie och befrielsen av Paris. En del av hennes krigsbilder visas i vinter på Imperial War Museum i London (inklusive Life-fotografen David Schermans bild av Lee i badkaret, hon tog själv en motsvarande av honom).

Livet före kriget hade sett helt annorlunda ut för henne – minst sagt. På den tiden var hon känd som Lee Miller modellen. Musan. Surrealisten. Modefotografen.

Hon upptäcktes av en slump i slutet av tjugotalet av den legendariska förläggaren Condé Nast när han räddade henne från att bli överkörd på en gata i New York. Han insisterade på att hon skulle bli modell och snart syntes den då nittonåriga Lee Miller på omslaget av Vogue. Lika betagen av den amerikanska skönheten blev några år senare surrealisten Man Ray. Miller hade flyttat till Paris för att bli hans assistent, och under ett par år dokumenterade han som besatt hennes sportiga kropp, klassiska ansikte och kortklippta blonda hår som personifierade det nya garçonne-idealet. Samtidigt lärde han henne att fotografera. Vissa menar att en del av de bilder från trettiotalet som är signerade Man Ray egentligen är tagna av Miller.

Det känns märkligt att titta igenom hennes enorma arkiv. Porträtt av Salvador Dalí, René Magritte och Max Ernst, bilder av Man Ray på badsemester och hennes son i knät på Picasso, baddräktsmode från krigsåren och Marlene Dietrich som poserar i couture från Schiaparelli. Och mitt i allt dokumentationen av krigets fasor.

Lee Miller lyckades aldrig tvätta bort minnena från kriget. De sista tjugofem åren av sitt liv levde hon till stor del i en dimma av alkohol och depressioner och led troligen av posttraumatiskt stressyndrom. Som en liten ljusglimt i allt det svarta började hon – som studerat vid Cordon Bleu – ägna sig åt surrealistisk kokkonst och bjöd på middagar med grön kyckling, rosa blomkålsbröst och blå spagetti.

Att Lee Miller inte helt hamnat i skuggan av de mer berömda män hon omgav sig med beror mycket på hennes son Antony Penrose, som efter moderns död 1977 hittade alla hennes gamla dagböcker, manuskript och negativ undangömda på vinden. Nyligen kom nyheten att Kate Winslet ska spela Miller i en kommande film baserad på Penroses bok ”The Lives of Lee Miller”. Det är underligt att ingen redan gjort spelfilm om en av 1900-talets mest fascinerande fotografer.

Krönika publicerad i Di Weekend 18 december 2015