Tillbaka till space age-optimismen

I våras började korta klipp att spridas med vad som såg ut att vara rymdvarelser klädda i Gucci. Eller, för att vara mer precis, rymdvarelser klädda i Gucci som går på audition och läser lösryckta repliker om tidsportaler och nebulosor. De presenterades som Kerelanda Encanta från planeten Xoph, en ung kvinna med kopparläppar och smaragdgrön hy. Shipley, en långhårig androgyn android. Ejaw Bolsorg från Xoon Cluster, med Spocköron och rosa kravatt. Xeod, 7000 år gammal, av okänt ursprung. Och den hippiechica piloten Ula, från en av jordens kolonier.

Dessa kryptiska små filmer var bara en försmak på rymdtemat som sedan utvecklades i höstens retrofuturistiska kampanj ”Gucci and Beyond” – proppad med b-filmsestetik och referenser till amerikansk femtio- och sextiotals-sci-fi som ”Lost in Space” och ”Forbidden Planet”. I kampanjen samsas människor och utomjordingar på en kopia av rymdskeppet Enterprise i ”Star Trek”, slåss mot klumpiga dinosaurielika bestar på främmande planeter och utövar intergalaktisk kärlek. Det dyker upp kossor, skrikande katter, flygande tefat och plåtburksrobotar. Till och med amfibiemonstret från skräckklassikern ”The Creature from the Black Lagoon” har fått en roll i kampanjen.

Lustigt nog sammanföll släppet av de första klippen med lanseringen av Stephen Hawkings BBC-dokumentär ”Expedition New Earth” – där fysikern hävdar att det verkligen, verkligen, börjar bli dags för mänskligheten att hitta en plan B. Tidigare, så sent som i november i fjol, har Hawking uttryckt att vi inom tusen år bör ha lämnat jorden för andra planeter om vi vill överleva, eftersom hoten från klimatförändringar, asteroider, epidemier, överbefolkning och urspårad AI är för stora. Nu är hans dystra profetia nere på hundra år. Sajten Futurism.com noterar att vi förlorade 900 år på ett halvår – ”vilket får oss att undra hur hemska de senaste sex månaderna egentligen har varit”.

Guccis rymdkampanj har förstås väldigt lite att göra med verklighetens planer på att skicka människor till andra planeter. Men den fångar snyggt en känsla i tiden. Kampanjen utspelar sig i en charmig intergalaktisk drömvärld, ljusår från narcissistiska presidenter och smältande permafrost. Den tar sin flykt både ut i rymden och tillbaka till space age-erans optimism. Och den älskas av kritiker. ”Orolig inför framtiden?” undrar The Guardian. ”Låt oss fly till det förflutnas idé om en mycket mer underhållande framtid.” När den utomjordiskt sköna utomjordingen Kerelanda Encanta börjar prata om portaler till andra tider och dimensioner svarar brittiska Elle: ”Sorry, babe, men du har tyvärr landat i Storbritannien post-Brexit och den enda tidsportalen du tagit dig igenom är den som fört landet 50 år bakåt i tiden.”

Modet brukar pendla mellan eskapism och realism. Om de senaste säsongerna dominerats av postsovjetiska vardagshyllningar à la Demna Gvasalia och Gosha Rubchinskiy är verklighetsflykt i stället ordet för hösten. Rymden är förstås den ultimata destinationen. Den är både en fantasi och, enligt Hawking med flera, en nödvändighet. Vilket också ger Guccis retrokitsch en vag känsla av brådska.

Hur tar man sig snabbast till planeten Xoph?

***

Modeeskapism hösten 2017

Det började med att hon sågs iklädd en munkjacka från märket Vetements med tryck av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i ”Titanic”. Sedan dess har Céline Dion, årets mest oväntade modeikon, levererat den ena outfiten efter den andra. Hennes nyfunna modepassion kom, har hon sagt, som en del av sorgbearbetningen efter att hon förlorat både sin man och sin bror. Entusiasmen är smittande, inte minst i kritikern Suzy Menkes underbara lilla instagramfilm av Céline Dion så ivrigt applåderande att hon studsar efter Giambattista Vallis senaste couturevisning – medan en solglasögonprydd Anna Wintour bredvid henne rutinerat drar några millimeter på läpparna.

Till de mer dystopiska flyktförsöken hör (verkar det som) Kenzos höstkampanj med uppgivna clownsminkade stjärnkomiker. Filmen som bilderna hänger ihop med, regisserad av ”Orange is the new black”-skådespelerskan Natasha Lyonne, har ännu inte släppts. Temat är något oklart – enligt pressmeddelandet ”en surrealistisk resa på ett parallellt plan” – och därmed vidöppet för all form av analys. The Guardians konstkritiker Jonathan Jones tolkar det i alla fall som att ”vi är alla ledsna clowner som vandrar genom ett abstrakt ingenstans, på jakt efter mening”.

Chanel brukar bygga spektakulära scenografier till sina modevisningar i Grand Palais. En gigantisk supermarket (a/w 14), ett brasserie (a/w 15), en flygplats (s/s 16). Att det blev en rymdraket och avfyrningsramp hösten 2017 kan ha varit en slump – bara nästa bombastiska tema att pricka av på listan – eller handla om fingertoppskänsla. Buzz Aldrin, andre man på månen, som för övrigt själv gjorde catwalkdebut i januari på New Yorks herrmodevecka, tillfrågades efteråt av Vogue om vad han tyckte. Chanel-raketen såg tydligen någorlunda realistisk ut, svarade 87-åringen, ”men jag måste erkänna att jag blev distraherad av alla attraktiva damer”.

Krönika publicerad i Di Weekend 25 augusti 2017